Närvaro genomsyrar Maria Fribergs utställning på Aguélimuseet – en essä 

Det här är min inlämningsuppgift på kursen 4KD106 Konstkritik I.

Närvaro. Det är ordet som jag tänker på efter att ha upplevt Maria Fribergs utställning ”Stora tysta steg” på Aguélimuseet i Sala. Friberg arbetar ofta med fotografi och video, och beskriver sin konst som både utåtriktad, mot samhällets utmaningar, och inåtriktad, mot våra sinnesstämningar.   

På Aguélimuseet bjuder Friberg på iscensatt fotografi, framförallt stora fotografier av svensk natur, som ifrågasätter och uppmuntrar till eget tänkande om förhållandet mellan människa och naturen, framför allt skogen. För visst är det så att vi svenskar har ett speciellt och starkt förhållande till skogen. Den ger oss inte bara ekonomisk välfärd utan byggnadsmaterial och en rymd att koppla av i. Friberg skriver själv om utställningens tema på sin webbplats att de stora förändringarna i naturen, åsamkade av människan, ofta sker i tystnad. Ser du ett kalhygge kan du med egna ögon bekräfta att så skett. Men om du inte själv, med dina sinnen, kan bekräfta det, har det då hänt? Friberg leker med samma ingång, men placerar människan mitt i sin natur. Utsträckta och ihopkrupna människogestalter i skogen, väskor och andra reseattiraljer på vattenytan. Människor och saker vi lämnat efter oss utgör vittnen av vårt förhållande till naturen. Jag bor själv nära skogen och går ofta ut i den, nästan alltid i sällskap med vår hund. Även i dåligt väder tycker jag skogen ger mig ett lugn och chansen att ta djupa andetag, såväl fysiskt som andligt. 

Jag tror att du också kan identifiera dig med det.  

De unga människorna i skogen i Fribergs bilder för mina tankar förstås till varför är de där, ute i skogen? De tittar bort, inte in i kameran mot oss. Varför har de alla mörka kläder, hoodies och jeans, och varför ligger de ner? De är uniformt klädda och placerade med avsikt ute i skogen, kanske för att uppleva den, kanske för att uppmana oss till att tänka på vad skogen betyder för oss och hur vi som samhälle behandlar den. 

Människorna har en närvaro i bilderna, det kan vi inte förneka. Men likväl har vi betraktare en närvaro i bilderna också, vi deltar som i ett spel med bilderna och vad de vill säga oss. Det spelet blir än tydligare i fotografierna av resväskor som flyter på vattenytan i ett vattendrag, kanske en damm. Vissas resväskor når knappt vattenytan, som om de sjunker, andra ter sig glida fram ledigt mellan näckrosbladen. På en bild är en resväska öppen och en vit skjorta eller blus flyter ovanpå. I dessa bilder syns människan inte men väl vår närvaro. Det är också en koppling mellan människa och natur, men snarare en kommentar om människan i dagens samhälle. Många människor flyr från krig och utsatthet och allt de kan ta med sig ryms i en resväska. Om du var tvungen att fly ditt hem, vad skulle du ta med dig om du bara kunde packa en resväska? 

Fribergs fotografier är stora, runt en meter på längsta sidan. Man måste stå en bra bit ifrån, ta några steg tillbaka för att ta in helheten. Och det klarar lokalen av, i alla fall när det inte är så många besökare. Aguélimuseet är ett litet museum, vilket ger en intim känsla, men viket förstås också begränsar vad som kan göras med utställningar. Men de stora fotografierna kräver också att du går nära dem, för att liksom förstå delarna genom helheten, och helheten genom delarna. Att upptäcka en liten detalj kan öka eller till och med ändra uppfattningen om helheten, och vice versa. Det samspelet leker Friberg hela tiden med och man måste som betraktare vara uppmärksam på det för att nå en så full upplevelse som möjligt. Går du bara förbi alla verken på samma avstånd går du miste om en hel del. 

Jag får en monokromatisk känsla när jag tar in Fribergs fotografier. De är förstås färgfotografier och det gröna i skogen och det mörka vattnet spelar sina roller på Fribergs palett. Tanken jag slås av är om de inte lika gärna, eller kanske till om med mer kraftfullt, kunde vara svartvita. Vi människor tänker ofta i sådana dualiteter eller dikotomier, ja-nej, vitt-svart, glad-ledsen, ond-god osv. Samtidigt vet vi också att verkligheten vi lever i sällan är så enkel. Sanningen ligger nog, som så ofta, någonstans där emellan. Svartvita bilder skulle skapa en annan känsla säkert och kanske riskera den närhet som nu uppstår mellan betraktare och bilder. 

Som den fotografinörd jag är kan jag inte låta bli att riktigt nagelfara Fribergs bilder och ser på flera ställen vad jag uppfattar som tydliga spår efter lite för hård redigering i Photoshop, eller till och med föremål som lagts dit eller plockats bort med dator. Men det är sådana som jag som upptäcker sådant, och det förtar inte på något sätt helhetsintrycket av utställningen. 

Till utställningen hör också några mindre verk, som visar upp detaljer från den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Fotografier av bland annat trädstammar svedda av elden är uppsatta på former från gamla speglar. De ger också en avspegling av och återkoppling om skogen och vårt förhållande till den. Men i dessa verk är det på skogens egna villkor. Vi är inte i skogen som i de stora fotografierna, delar av skogen kommer i stället till oss, visar upp sig, och försöker prata med oss. Det är detaljer från Hälleskogsbrännan som jag känner igen mig i, brända trädstammar och naturen som kämpar för att ta tillbaka området från elden. Har du besökt brandområdet kommer du också känna igen dig. För många i Sala var branden och dess efterspel högst känslosamt, så att dessa fotografier också skapar en närvaro är inte så konstigt, snarare självklart. 

Det som sticker ut, inte bara för att det bara finns en av dem, är en del av utställningen som är installationen ”Försvar”. En liten vit människokropp i fosterställning ligger på en hög av svarta kedjor som sträcker sig upp i taken. En hommage till utställningslokalens industriella bakgrund kanske. Aguélimuseet ligger i kulturkvarteret Täljstenen som byggdes i början av 1900-talet som Salas elverk och har också fungerat som brandstation. Som koppling till lokalernas historia skulle ”Försvar” kunna fungera, men i kontexten av Fribergs andra verk, som mer tydligt har med naturen att göra, blir ”Försvar” isolerad i en utställning som annars håller samman. Själv har jag i alla fall svårt att se hur den hänger ihop med resten av utställningen. 

Aguélimuseet är hemvist till en permanent utställning om Ivan Aguéli, konstnären som föddes och växte upp i staden. Det är självklart i sig en bra anledning att besöka Sala, men de andra utställningarna som erbjuds bidrar till det lilla museets attraktionskraft. Maria Fribergs utställning är ett utmärkt exempel på det. Utställningen är öppen till oktober 29 och är väl värd ett besök.1 Friberg utmanar verkligen besökaren, inte bara genom konstverkens egen närvaro utan också i den dialog som uppstår i utrymmet mellan betraktare och konstverk. En dialog om människan och vårt förhållande till naturen, en dialog som är högaktuell inte minst givet de pågående klimatförändringarna. 

Testar Android surfplatta igen

Nu kommer ett inlägg om teknik igen. Tidigare skrev jag om att jag var tillbaka med en 12-tum iPad igen efter att ha använt en Samsung surfplatta följd av en mindre iPad. Och det är inte så att jag överger min iPad, snarare att jag kompletterar den.

Black Friday/Week föll jag för dels en Nokia telefon (XR20) och en Nokia surfplatta (T20). Telefonen ersätter min något åldrande Samsung S20 Ultra (tre år gammal!). Men T20 tänker jag blir min reseplatta. Den har har plats för simkort så jag är alltid uppkopplad och den är ganska liten och lätt så inga problem att ta med sig.

Så T20 åker med mig i ryggsäcken, tänker jag, och blir i huvudsak använd för att läsa och titta på Youtube. Den har inget stöd för en stylus så jag får använda fingret.

Återkommer kanske med fler kommentarer längre fram.

Publicerat den
Kategoriserat som Studier, Teknik

Smashade Konstkritik

Kanske det är ett tecken på att jag valde ett masterprogram som passar mig, eller? Hur som helst fick jag vg på kursen Konstkritik.

Som alltid känns det förstås väldigt skönt att en kurs är över och att jag inte behöver komplettera eller göra om något. Den här kursen var väldigt intressant, jag har inte liksom grävt ner mig i konstkritik tidigare.

Slutuppgiften var att skriva en recension eller essä om en aktuell konstutställning och sen kritisera vår egna text. Det var en bra utmaning att få skriva en essä om en utställning. Min inställning var att jag skulle skriva den för en allmän publik, även personer som inte är så erfarna med konst, en text som skulle passa bra i en lokaltidning. Och jag lyckades väl, antar jag.

Så nu är det full fart med kursen Det konst- och bildvetenskapliga fältet som verkar vara en sorts blandning av konstkritik och konstpedagogi. Än så länge är jag lite förvirrad, men det ordnar sig nog.

Vad gäller en framtida uppsats funderar jag nu på att göra något inom konstpedagogi. Återkommer om det.